RAID 1-2019

annan provins. Något som RVTTC job- bar med är därför att alla provinser ska ha liknande kriterier för olika utbild- ningsvägar, så att åtminstone de som har en utbildning ska kunna flytta enklare. Utbildningsprogrammen har samma innehåll och läroplan, alla läser både stor- djur och smådjur, och kunskapsprovet för registrering är detsamma överallt. Krävs inte registrering överallt Det är dock bara fyra av provinserna som kräver registrering för att få utöva yrket, i de övriga är det frivilligt. I Manitoba, där Mark arbetar, registrerar sig RVTs sedan tre år tillbaka både hos det provinsiella Specialist vilket innebär att jag är for- mellt kvalificerad för ytterligare ansvar än de som är RVT i allmän praktik. Vi har stort inflytande över vården, medi- cinering och så vidare , och kan arbeta under stor självständighet så länge vete- rinären finns i huset. På jourtimmarna finns bara en veterinär i tjänst, och även övrig tid kan varje veterinär ha 30 patien- ter som de träffar kanske en gång på ett tolvtimmarspass. Jag har ofta bara en eller ett par patienter som jag är hos hela dagen, jag har stort ansvar för dem och då måste jag också kunna arbeta själv- ständigt med dem. Jag får, inom min yrkesrolls ramar, göra allt utom att diag- Mark Evachewski, RVT, jobbar på smådjursklinik i provinsen Manitoba Kate Simon, RVT, VTS (ECC), är chef för intensivvårds- avdelningen på ett större djursjukhus i provinsen Alberta – Alberta har en väl genomarbetad reg- lering kring registreringen och vilket ansvar varje kategori har, och det finns ingen chans att göra det en RVT gör utan registrering, säger Kate. Därför är också lönerna högre, och det nationella förbun- det gör vad de kan för att de andra pro- vinserna ska anamma liknande synsätt. Men, lägger Shannon till, vi kommer inte ifrån att det är olika förutsättningar i olika provinser och det är okej, så länge vi alla jobbar mot samma mål och för djuren och deras ägare. Vi jobbar annars mycket med att se över ansvarsområden och även att klinikerna tar ansvar för sin personal. Registreringen är en viktig del i att se till att det finns en standardiserad nivå på personalen – omman anställer en RVT så vet man vad man får. Djurvårdares yrkesroll På frågan hur det ser ut med motsvarighe- ten till djurvårdare bekräftar Kate och Mark att de finns, men att såväl deras utbildning, bakgrund som titel kan skilja sig rejält och det är olika mellan provin- serna vad de gör och kallas. Mark berättar: – Vi har personer som kallas Kennel Assistant, Hospital Assistant, Animal Health Assistant, med mera, och deras bakgrund kan vara allt ifrån personer som jobbat länge i branschen som mot- svarande RVTs men som av någon anled- ning inte registrerat sig, till personer helt utan utbildning. Kate fyller i: – Hos oss kallar vi dem Technician Assistants, kort och gott. De kan ha gått en utbildning om sex månader men detta är inget krav – för icke-registrerade pro- fessioner är det inte obligatoriskt med formell utbildning. Det händer att jag anställer personer utan utbildning, men självklart är det mer attraktivt med en utbildning. Slutligen hälsar Shannon svenska djur- sjukskötare som vill arbeta i Kanada varmt välkomna, och ger tipset att först bestämma sig för vilken provins man vill bosätta sig i, och sedan ta kontakt med förbundet där för att kontrollera deras kriterier. Det är möjligt att man uppfyl- ler dessa direkt, särskilt om man har en kandidatexamen, men det är upp till pro- vinsförbundet att avgöra. Oavsett vad så måste man skriva det nationella kun- skapsprovet, VTNE, och ens utbildning behöver gå igenom en valideringspro- cess. l Läs mer omRVTTC och deras arbete samt hur du kontaktar dem på www.rvttcanada.ca veterinärförbundet och Manitoba Veteri- nary Technologist Association MVTA. Tidigare skedde registreringen bara hos det senare, så registreringen är ”nygam- mal”. Mark berättar: – Eftersomdet är ganska nytt här så har vi rätt mycket av vad vi kallar ”lay staff”, alltså personer utan rätt utbildning som gör saker de inte är formellt kvalifice- rade för. Det ses fortfarande mellan fing- rarna på detta, och de gör saker på vete- rinärens ansvar. Här handlar vårt jobb (inom RVTTC) alltså mycket om att stärka yrkesidentiteten, definiera yrkes- rollerna och att få veterinärerna med på tåget, så att de inte ofrivilligt upprätthål- ler systemet genom att delegera uppgifter till okvalificerad personal. I Alberta, där Kate är verksam, är situ- ationen lite den omvända berättar hon: – Vi har haft registrering i 20 år och har väl definierade roller, där det är strikt reglerat vad de olika yrkeskatego- rierna får göra med och utan veterinärens överinseende. Vi har också olika grader av registrering, jag till exempel är RVT nosticera, förskriva läkemedel och göra kirurgiska ingrepp. Men en del andra invasiva ingrepp, eller att till exempel jus- tera förskrivna läkemedelsdoser, går bra, även självständigt. Olika åtgärder krä- ver olika grad av överinsyn från veteri- nären, ibland räcker det att det finns en veterinär i huset och ibland måste de fin- nas till hands eller ha delegerat åtgärden. Mark fyller i: – Så har vi det i mångt och mycket också, gällande själva arbetet. Vi som är registrerade jobbar självständigt med till exempel anestesi, skriver anestesiproto- koll och väljer läkemedel samt räknar ut doser – det behövs bara att en veterinär ska slå ett öga på ens protokoll och säga att allt är ok, för det sker under deras överin- seende. Vid polikliniska besök till exem- pel träffar kunden veterinären i kanske tiominuter och resten av tiden är en RVT där och gör inledande undersökningar, kör blodprover och så vidare. Det leder till en bättre fördelning av arbetsuppgif- ter och att man utnyttjar varje yrkesrolls kompetens, vilket vi ofta är bra på.