RAID 1-2019

RAID nr 1 2019 13 katterna startade med matning, städ- ning, och rastning av alla djuren. Totalt fanns cirka 80 katter och 20 hundar. Efter morgonrutinen gick jag och den veterinär som fanns på plats en morgon- rond och medicinerade och behandlade de djur som stod på någon behandling, det kunde vara sårvård, ögondroppar, behandlingar för luftvägsinfektioner eller mag-tarminfektioner, eller eftervård efter en operation. Därefter fortsatte vi med det planlagda arbetet inne på anläggning- ens klinik, vilket ofta innefattade en eller två kastrationer, och eventuellt någon mindre operation som till exempel tand- behandling av en hund eller katt. Nyan- På centret fanns ca 80 katter och befolkningen kom även dit med sina husdjur för kastration och mindre behandlingar lända djur fick också en fullständig genomgång. Ibland kom även lokalbe- folkningen in med sina hundar och kat- ter som kastrerades gratis. Dagen fort- satte med rastning och sedan kvällsrond och matning. Vi som arbetade under en dag var oftast en eller två volontärarbe- tande djursjukskötare/djurvårdare och en veterinär. Dessa var ibland inhemska veterinärstudenter och ibland volontär- arbetande veterinärer från andra länder. Det fanns också tre till fyra inhemska djurvårdare anställda, som skötte de dag- liga rutinerna och underhåll av anlägg- ning, burar, med mera. Som hemma fast helt annorlunda Mina arbetsuppgifter liknade mycket det jag gör hemma, en stor skillnad var dock den stora bristen på utrustning, som till exempel röntgen, övervakning för anes- tesi, diagnostikmetoder med mera. I vissa perioder fanns det ingen veterinär att få tag på, och då blev såklart ansvaret helt plötsligt mycket större och jag fick ge mig på saker som egentligen inte ingår i en djursjukskötares uppgifter. Vid akuta händelser fick jag göra så mycket jag bara kunde, och i andra lägen kunde jag som tur var ibland rådfråga någon veterinär via e-mail eller telefon och sedan gå vidare på egen hand. Bristen på utrust- ning gjorde också att jag fick lita mycket på mina egna sinnen och djurets vitala signaler, till exempel vid narkos där det inte fanns någon övervakningsutrustning alls mer än ett stetoskop. Behandlingar fick oftast bli utifrån symtom, eftersom det kunde vara svårt att ställa exakt diag- nos då vi kunde utföra väldigt begränsat med till exempel laboratorieanalyser eller annan diagnostik. Också antibiotika var något som användes mer flitigt än hemma, och i en så varm och fuktig miljö med många djur spreds infektioner och sjukdomar lätt. Det fanns två karantän- avdelningar för nyanlända djur, med noggrannare hygienrutiner. En del läke- medel, till exempel anestesipreparat, kunde vara svårt att få tag på, så man fick helt enkelt använda det som fanns. Något jag tyckte var jobbigt var inställningen till avlivning som rådde, som var väldigt skild från hur det är hemma. Avlivning tillämpades säl- lan, och när det väl gjordes märktes det bland den inhemska personalen att de tyckte att det var väldigt jobbigt att Arbetet på centret innefattade allt från städning och matning till mindre operationer "ingripa i naturen" på det sättet. Många djur gick tyvärr därför och led av sina åkommor längre än vad jag enligt min egen etiska uppfattning tyckte var rim- ligt. Jag minns flera svaga små trasor till kattungar vi tagit hand om och försökt rädda till varje pris, som jag sedan hittat döda på morgonen. Ta chansen om den kommer Jag skulle varmt rekommendera andra djursjukskötare och djurvårdare att göra en sådan här resa om tillfälle ges. Jag lärde mig mycket under tiden på Borneo, kan- ske inte några fördjupade kunskaper inom djursjukvård, men jag fick såklart många nya perspektiv, fått förstå och ta hänsyn till olika tankesätt, och vistas i en kultur och miljö som är helt annorlunda än arbetssituationen hemma. Det jag tycker man ska tänka på innan är att noga kolla upp organisationen man ska arbeta med, till exempel vilka villkor som gäller, vilka arbetsuppgifter man kommer ha, vad som förväntas av en, och också saker som var ens arbetsplats ligger i förhål- lande till kommunikation, städer med mera. Centret jag arbetade på var ganska isolerat (25 kilometer till närmsta stad med bussar som kunde ta allt mellan en och två timmar) så det gäller att vara beredd på sådana saker. l