RAID 3-2019

RAID nr 3 2019 17 S ommaren på landets djurkliniker är långt ifrån en åktur på ett bananskal genom gräddfilen. Det känns visserligen lite såphalt emel- lanåt och att fläta ihop sommarschemat kan vara mer avancerat än att knyppla ihop brysselspets, så någon dans på rosor är det inte. Om vi inte pratar kissrosor. Ibland steppar vi nog runt i sådana. Sällan blir det några frivilliga piruetter där dock. Hur som helst… sommaren. De varma månaderna innebär hög arbetsbelastning samtidigt som all ordinarie personal går på semester. En lysande ekvation. Strå- lande, rent utav! Lägg då till anställnings- problematik och halvkomplicerade behandlingsregler som i sig kräver en aka- demisk examen för att förstå, och vi har vår högsäsong i box. För vikarierna inne- bär det tonvis med arbete, många chanser att få lära, dock i en lätt uppstressad miljö med tidsbrist och kanske få ordinarie att fråga om råd. Är det då konstigt om som- maren innebär lite hatkärlek för flera utav oss och kanske tar vi, i smyg, ett lättna- dens andetag när hösten närmar sig? Som föräldraledig sedan några år tillbaka kanske jag ska betraktas som varande på långsemester (ha.ha.ha) och dagarna ägnas snarare åt till att koka nappar och tvätta tygblöjor än att dra upp apomorfin och tvätta hundfiltar. Istället för att läsa FASS och beräkna infusionshastigheter tillbringar jag mer tid med att googla “röda prickar” och inventera alvedonsup- par. Likadant ibland, men annorlunda. Mestadels mycket annorlunda. Jag önskar ofta att jag hade större användning av mina yrkeskunskaper som mammaledig djursjukskötare. Pro- pofolsövning går bara så otroligt mycket smidigare än parallell tvåårings- och spädbarnssövning. För att inte tala om kloklippning på människovalpar. Ingen sprattlig rottweiler i världen kanmäta sig med en toddlare som inte vill klippa nag- larna. Så då återstår att göra det när bar- net sover. Klippa naglarna alltså. Vilket för oss tillbaka till föregående problem - sövningen. Vissa kamper går helt enkelt inte att vinna. Sommaren utanför djursjukhusets väggar innebär minimalt fokus på huggorms- bett, algblomning och överhettning, om jag inte ska räkna min egen hjärna som kokar då och då, och dosen för Metacam (dag två) ligger långt bak i kunskapsre- gistret. Den närmsta påminnelsen om min yrkesroll är att jag automatiskt utsetts till kloklippare av bekantskaps- kretsens alla hundar och ja, ni vet, den när klasskompisen från sjuan ringer klockan 23 en fredag för att deras hund bajsar blod. Eller deras katt ska föda… Till er då som tillbringat den senaste tiden med att vårda sommarens alla patienter. Augusti är nu, i skrivande stund, här och för många innebär det att ni gjort era för- sta jobbdagar efter semestern. Gick ni hem och kände att ert återvändande till högsäsongen gick lugnt och stilla till? Att allt flöt på som ett rinnande vatten? Eller var det mer likt Sandra Bullocks återin- träde till atmosfären i Gravity? Oavsett – hösten nalkas, rutiner åter- ställs, vardagslunk återinförs. I den mån det nu är möjligt. Bakom er finns några månaders intensivt slitande och jag hop- pas att ni alla är medvetna om, och stolta över, vilket hästjobb ni gjort. Oavsett då om ni faktiskt HAR ett hästjobb eller inte. Schemaläggningen återgår till att vara mer av en virkad fönsterremsa än avancerad finspetstillverkning, vardagen börjar rulla på aningen mer förutsägbart och bakom er lämnar ni högsäsongen 2019, och alla dess kissrosor med den. Nu blickar vi istället framåt, mot nya sådana! Hösten – bring it on! l Mångsysslande leg. djursjukskötare och två- barnsmamma som just nu tillbringar dagarna med tvååringsupptåg och spädbarnsgos. Jag har kallats allt från misantrop, filosof och tän- kare till aktivist, nomad och crazy cat lady. Jag själv ser mig väl mest som något av en smått excentrisk smygrebell som väljer att dricka kaffe i temugg och gå förbi brevlådan utan att hämta posten. I tillägg till att jag då också tar bort påskdukarna till advent. There you have it. En dans på kissrosor “Det är så skönt att komma tillbaka till jobbet på sommaren, när det fortfarande är lugnt!” sa ingen anställd inom djursjukvården någon- sin. Nej, det var vad min man sa efter att ha gjort sina första jobb- dagar efter semestern. Eh ja, okej. Noll igenkänning där, men good for you! Behöver jag nämna att han inte är i vår bransch? TEXT OCH FOTO: MARICAWALL