RAID 2-2020

18 RAID nr 2 2020 “Du är en pesthärd, internationell. Du stängt kultur och resor, restauranger och hotell. Den enda som har jobb är väl snart Anders Tegnell” D ansbandstoner med parodisk text strömmar ur svärfars smart - hphone när vi sitter ute och fikar. Jag ville inte skriva om corona. Jag ansträngde mig för att inte skriva om corona. Jag är så fruktansvärt LESS på att prata omcorona. När hela världen kretsar runt och påverkas av samma fenomen är det dock svårt att bryta sig ur bubblan. Istället för att göra er bedrövademed ingå- ende coronastatistik, tänkte jag skifta fokus litegrann och visa för er att det fak- tiskt finns annat att tänka på. Världen snurrar inte runt covid -19. Det är faktiskt så att det finns en hel uppsjö av elände att grotta ner sig i. Först tar vi dock ett varv till kring det rådande läget. Jag lovar att det är det sista. Kanske. Vi får se. Rekommendationerna från Folkhälso- myndigheten gällande corona har varit tydliga. Att stanna hemma vidminsta för- kylningssymptom. Det ligger ett tungt ansvar på allas skuldror att känna efter i kroppen och analysera sina eventuella avvikelser i allmäntillstånd och nasalt flöde. En felbedömning och du kan ris- kera att sprida smittan vidare. Tungt och viktigt ansvar. Även om riktlinjerna är tydliga, kan kroppsanalysen kännas desto mer diffus. I en arbetskultur där det är nästintill själv- klart att snörvla och hosta sig igenom arbetsdagen vid förkylning är detta något nytt. Vi är vana att bara knapra lite smärt- stillande och dra in lite nässpray för att bli redo att fortsätta ta världen med storm och prestera mera. Vi är vana att koppla bort kroppens signaler. Vifta bort dem med handen och säga “Jaja, det går bra. Tyst nu eländiga kropp, jag försöker jobba!”Vi tänker att omvi trycker undan, ignorerar och väntar så försvinner det. Lite som när barn leker kurragömma genomatt sätta enhink på huvudet. Så när vi nuplötsligt ska vara så lyhörda för krop- pens signaler så blir det svårt. Vi är inte vana att behöva lyssna ordentligt på vad våra kroppar har att säga. Ofta har det ju fungerat att sätta en hink på huvudet, ochmed tiden har eventuella sjukdomssymptomvi haft klingat av. När kroppen inte kan lösa det själv, och det slutar med att den står och bankar på hin- ken över våra huvuden för att få oss att vakna - vad händer med oss då? När vi pinar oss igenom arbetsdagen med möda och ger kroppen ännumer att jobbamed? Inte något vidare sätt att ta hand om oss själva. TIll sist är det ju kroppen och häl- san det som styr våra liv. Tycker du att det har varit jobbigt att sjuk- anmäla dig nuunder den senaste perioden trots rekommendationen? Eller har det varit ett lättnad för det ständigt dåliga samvetet somuppstår när dubehöver vara hemma? Det dåliga samvetet som kom- mer även när du ringer in och knappt orkat slå numret till jobbet. Det där med att lyssna på kroppen och följa dess signa- ler är inte alltid lätt. Vissa av oss har en osynlig sjukdom som bankar på hinken. Personer som måste lyssna och följa kroppen för att inte bli sämre, för att klara av dagen, för att över- leva. Alla personer med någon form av dold sjukdom. De slits mellan hälsan och det dåliga samvetet. Vi tänker på vilken tuff situation vi sätter andra i när vi är hemma, men inte lika ofta tänker vi på vil- ken tuff situation vi sätter vår egen kropp i när vi går till jobbet trots att vi är sjuka. Migrän, endometrios, fibromyalgi, sköld- körtelsjukdomar, Crohns och andra autoimmuna sjukdomar. Då har vi inte ens börjat prata om psykisk ohälsa. Ång- est, depression, panikångest. Hjärntrött- heten vid utmattningssyndrom. Trötthe- ten som inte försvinner oavsett hur mycket du sover, omdu kan sova alls. Den ständiga oron för att bli misstrodd : “Vad vet hon om reumatisk smärta? Hon är ju bara 30 år”. Att ringa till jobbet och säga att du måste prioritera dig själv och din egen hälsa och stanna hemma är ovant. I dessa tider får vi åtminstone öva genom att ringa till jobbet och säga att du måste prioritera andra och andras hälsa genom att stanna hemma. Alltid något. Varför lyssnar vi inte bättre på vad våra kroppar har att säga? Just nu säger min kropp åtmig att sättamig litemer ergono- miskt, ändå sitter jag kvar här i soffanmed nacksmärta och uppdragna axlar. Ledsen kroppen, jag ska försöka att vara en bättre lyssnare framöver. Kanske leder denna världsomfattande pandemi ändå till för- bättringar på några områden. Inte bara i form av delfiner i Venedig, renare luft och de spektakulära epidemiologiska kunska- per som var och en plötsligt förvärvat. Kanske leder allt elände också till att vi lättare kan känna av våra inre signaler från kroppen. Det vill säga, långt innan den behöver slå oss i huvudet med en golf- klubba. l Marica Wall. Mångsysslande leg. djursjukskötare och tvåbarnsmam- ma som just nu tillbringar dagarna med tvååringsupptåg och späd- barnsgos. Jag har kallats allt från misantrop, filosof och tänkare till aktivist, nomad och crazy cat lady. Jag själv ser mig väl mest somnågot av en smått excentrisk smygrebell som väljer att dricka kaffe i temugg och gå förbi brevlådan utan att hämta posten. I tillägg till att jag då också tar bort påskdukarna till advent. There you have it. Nässpray och alvedon till frukost fixar biffen? LÄSARKRÖNIKA