RAID 3/4-2022

22 – RAID NR 3/4 – 2022 på deras sjukdomsframkallande förmåga på fjäderfä. Utbrott av fågelinfluensa inträffar med oregelbundna intervall på alla konti- nenter. HPAI finns i fjäderfäpopulatio- nen i visa delar av Asien och Afrika, vil- ket lett till att viruset även smittat och orsakat sjukdom och dödlighet bland vilda fåglar. HPAI påvisades för första gången i Sverige i februari 2006 hos två vildlevande viggar. Trots fortlöpande provtagning av vilda fåglar har inga fler fall upptäckts i Sverige sedan slutet av april 2006. LPAI har isolerats från representanter för de flesta familjer av vilda fåglar runt om i världen. Gräsän- der och andra andfåglar kan vara sym- tomlösa smittbärare. SVINPEST Det talas ibland slarvigt om svinpest som en epizotisk sjukdom, men det handlar egentligen om två olika vi- russmittor som ger liknande symtom hos grisar. Både klassisk svinpest och afrikansk svinpest är allvarliga virussjukdomar som drabbar tama och vilda grisar. Symtombilden är densamma. Den aku- ta formen börjar med hög feber som följs av upphörd foderlust och nedsatt allmäntillstånd. Dräktiga suggor kas- tar vanligen på ett tidigt stadium. Hos smittade grisar blir huden ofta blåak- tigt missfärgad på delar av kroppen och gången blir ostadig och okoordinerad. Andningssvårighet, ögonflöde, kräk- ningar, diarre och blödningar från mun och ändtarm är andra symtom som kan ses. Djuren dör vanligen inom fem till tio dagar. Det förekommer varianter av svinpest där förloppet är mer utdraget. De mest framträdande tecknen på sjuk- dom kan då vara reproduktionsstör- ningar och allmänt dålig tillväxt. Klassisk svinpest finns i stora delar av världen. I Sverige påvisades sjukdomen senast 1944, men inom EU förekom- mer utbrott hos tamgrisar då och då. Klassisk svinpest har nyligen konstate- rats hos vildsvin i några länder i östra Europa. Afrikansk svinpest är spridd i Afrika men har under senare år etable- rat sig i Ryssland och utbrott har även setts inom EU. MJÄLTBRAND Mjältbrand, eller antrax, kan infektera alla däggdjur inklusive människa. Bak- terien finns i marken och påvisas över hela världen, men fall förekommer nor- malt inom begränsade områden. Efter- som smittämnet kan överleva extremt länge i miljön kan inget land sägas vara fritt, även om lång tid förflutit sedan det senaste fallet. I Sverige var utbrott hos idisslare vanligt fram till 1940-talet. De senaste fallen inträffade 1981, 2008, 2011 och 2013. I de flesta av dessa fall misstänks smittkällan vara gamla mjält- brandsgravar för djur som av misstag grävts upp igen. Hos de känsligaste djurarterna, nötkre- atur och små idisslare, ses oftast plötslig död utan att symtom hunnit observeras. Det förekommer att kadavret har ofull- ständig likstelhet och mörkt, okoagule- rat blod rinner ur kroppsöppningarna och att förruttnelsen går ovanligt snabbt. I de fall där symtom observeras inträder förhöjd kroppstemperatur, slöhet, an- strängd andning, svullna slemhinnor, blödningar i slemhinnorna och hos en del djur blodiga flytningar från kropps- öppningar. Djuren dör vanligen inom 48 timmar. Även om mjältbrandsinfektion hos människor idag är ovanligt leder den ofta till blodförgiftning och död om patienten inte får behandling. Under historiens lopp har olika länder experi- menterat med mjältbrandsbakterier som biologiska vapen, men ingen har vågat använda dem i stor skala då smittan är oförutsägbar och kan drabba både vän och fiende. RABIES Rabies är en dödlig virussjukdom som alla varmblodiga däggdjur är mottagliga för. Sjukdomen smittar främst via bett, eftersom många infekterade djur blir aggressiva och utsöndrar virus i saliven. Smittämnet finns i saliven i upp till ca två veckor innan djuret visar sjukdoms- symtom. Tiden mellan infektion och uppvisande av symtom är vanligtvis runt en månad men kan sträcka sig upp till år. Viruset orsakar en hjärninflammation och symtomen varierar något mellan olika djurslag. Beteenderubbningar är det tidigaste tecknet. Vilda djur förlorar sin skygghet medan tama djur blir skyg- ga och/eller aggressiva. Så småningom utvecklas förlamningar och rörelsestör- ningar som kan följas av krampanfall innan djuret dör. När väl symtom börjar uppträda leder sjukdomen i princip all- tid till döden. Rabies har inte förekommit hos djur i Sverige sedan 1886. Däremot ses smit- tan regelbundet i Östeuropa, men är ovanlig i övriga delar av Europa. I hela Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika är sjukdomen vanlig hos flera djurslag. En- ligt Världshälsoorganisationen (WHO) dör mellan 30000 och 70000 människor årligen i rabies världen över. De flesta humanfallen förekommer i Indien, Kina och Afrika efter kontakt med infekterade hundar. Smittförklaring innebär bland annat förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom områden som gränsar till områden där smitta förekommer. Bild från en smittskyddsövning i Uppland 2013. Foto: Anders Lindström, SVA. Johan Beck-Friis, Leg Veterinär