RAID 1-2023

2023–NR1 RAID– 17 ska komma till djuret istället för tvärt- om, med undantag för när marsvinet är sederat/sövt. Att vi arbetar stressreducerande är mycket viktigt vid provtagning av mar- svin. Stress riskerar att blodprovsresulta- tet blir felaktigt och komplicerar på så sätt veterinärens utredning och diagnos- tik. Författarna Häggmark & Palm menar att blodmängden, som utvinns vid prov- tagning på marsvin, ska tas med hänsyn till marsvinets allmäntillstånd. Jag men- ar att en vanlig rutinkontroll av ett till synes friskt marsvin inte nödvändigtvis måste inkludera ett blodprov så länge marsvinet inte uppvisar beteenden eller symtom som ger anledning att misstän- ka hälsoproblem. Detta resonemang kan styrkas med flera av författarnas teser; å andra sidan är marsvin bytesdjur som döljer tecken på smärta och sjukdom så länge det är möjligt vilket försvårar upp- täckten av detta. Ett beslut om blodprov kan dock vägas mot en önskan att und- vika onödigt lidande då erfaren perso- nal på Blå Stjärnans djursjukhus menar att marsvin är just mycket stickkänsliga djur som lätt blir stressade. Vilka kärl som används vid blodprov- stagning är något omdiskuterat, emel- lertid föreslås Vena Saphena av fyra för- fattare som mest användbar och minst stressinducerande. Utifrån litteraturen bör provtagning i första hand ske från Vena Saphena. Om mängden blod inte räcker eller kärlet spricker kan Vena Cephalica vara ett alternativ. De sämre alternativen bedömer jag vara jugular- venen, vilken är svår att lokalisera och innebär mycket stress, samt craniala Vena Cava där fasthållningen gav djuret en ångestfylld upplevelse enligt förfat- tarna. Då marsvin enligt flertalet författare är svårstuckna kan lokalbedövning vara ett gott alternativ. Det minskar lidande och förhindrar ytterligare stress av smär- tan. På Jordbruksverkets webbsida står att veterinärer endast får tillhandahålla läkemedel för lokal bedövning till djur- vårdare på nivå 3. Läser man istället i för- fattning SJVFS 2019:25 eller 2022:1, är det dock mycket tvetydigt. Där står att inga djurvårdare, oavsett nivå, får admi- nistrera läkemedel för lokal bedövning via injektion. Jag skickade ett mail till Jordbruksverket för att reda ut vad som egentligen gäller. Gerd Sundström på Internationella frågor och djurhälsoper- sonalenheten svarade mig och tackade för att jag uppmärksammat skillnaden på hemsidan respektive i författningar- na. Han skrev att det är föreskrifterna som gäller; att en veterinär får inte till- handahålla medel för lokal bedövning till en djurvårdare - oavsett nivå. Han vidarebefordrade till webbansvarig om att ändra den felaktiga informationen. I mailet tillade han att de i skrivande stund ser över föreskrifterna på detta område, däribland att eventuellt ändra så att veterinärer får tillhandahålla lokal- bedövning i form av salvor och liknande till djurvårdare, men i dagsläget är det således inte möjligt. Jag svarade att jag ser det som mycket positivt att det dis- kuteras, då det skulle spara både tid och personalåtgång om djurvårdaren hade behörighet att lägga på lokalbedövande salvan. I dagsläget kräver åtgärden ytter- ligare en person i rummet i form av en veterinär eller djursjukskötare och inne- bär att fler måste hantera djuret, vilket kan tänkas bidra till ökad stress. Enligt egen erfarenhet är det vanligast att medicinering av marsvin på polikli- nik sker peroralt eller subkutant. Subku- tana injektioner är ett betydligt mindre vävnadsretande och mindre smärtsamt alternativ till intramuskulära injektio- ner; däremot måste man vara duktig på anatomin. Träffar man fettansamlingen i nacken gör det säkerligen väldigt ont på marsvinet. Permanentkanyl bör und- vikas om det inte är inför operation. Djuret är då med största sannolikhet redan sederat, vilken överensstämmer med Häggmark & Palms konstaterande av att marsvin bör sederas inför anlägg- ning av permanentkanyl. Några av de artiklar jag använt är lite äldre. Elgström & Gullbergs litteratur- studie som publicerades 2009 är äldst. Ur ett tidsperspektiv skulle den kunna anses som mindre reliabel, men inne- hållet är enligt mig fortfarande relevant. Exempelvis går deras yttrande om att blodet späds ut i blodprovsrör av stan- dardstorlek att styrka i Häggmark & Palms arbete, där de bl.a. nämner att man ska använda pediatriska blodprov- srör så att utspädning inte kan inträffa. Vidare konstaterar Elgström&Gullberg att det är svårt att ge tabletter till små däggdjur. Det stämmer sannolikt med tanke på marsvinets lilla munöppning och långa incisiver. W. Bament skriver i sina två artiklar från 2012 om vikten av förberedd utrustning för en reducerad hanteringstid samt att Vena Cephalica är lämplig för placering av permanent- kanyl. Dessa teser återfinns i BSAVA såväl som i A.M Lennox artikel. Övriga utlåtanden från Bament är exempelvis att inte hantera marsvinet i onödan, att hantera på rätt sätt för minskad risk för skador och inte lämna det ensamt på ett bord. Denna information återfinns på andra ställen i olika versioner och for- muleringar, varpå jag bedömer det med stor sannolikhet vara trovärdigt. I flera av de artiklar jag använt mig av omnämns marsvinet i mindre skala. De sammanför istället exotiska gnagare som en homogen grupp. De omnämnda arterna har emellertid liknande behov då de är bytesdjur, stresskänsliga, små, känsliga för stimuli och lätta att skada vid hantering. Jag anser att den utvalda faktan om dessa djur är relevant och kan appliceras på marsvin. Informationen ger djurvårdaren en generell uppfatt- ning om hur dessa arter fungerar och hur de skiljer sig från hundar och katter, samtidigt som kompletterande fakta i litteratursökningen talar om vad som är specifikt för just marsvin. Efter genomförd litteraturstudie kom- mer jag till slutsatsen att marsvin är flyktdjur och bytesdjur, vilket i sin tur avgör och påverkar genomförandet av all typ av hantering och medicinering. När jag läst litteraturen uppstår känslan av att precis allt man gör på kliniken med- för en viss stress för marsvinet. Det är också sanningen. Vad vi kan göra är att undvika, reducera och reflektera kring huruvida momenten är berättigade eller ej. Första frågeställningen besvaras av fakta om hur djuren ska lyftas, hållas, hanteras och hur miljön ska utformas för att inte öka en redan befintlig stress. Andra frågeställningen besvaras i jäm- förelser av vilka vener som är bäst att använda vid provtagning med hänsyn till stresspåverkan, smärta och säkerhet. Andra frågeställningen besvaras också av faktan om hur vi kan öka chansen för att lyckas med provtagningen, så vi inte