RAID 2-2023

2023–NR2 RAID– 5 Jessica Larnö är Leg Djursjuksköta- re med vidareutbildning Rehab, SLU. Certified Chiropractor , FES (Focus och the equine spine) NL -08. Hon är diplomerad Hästmassör, Axelssons, deltagit i flertalet seminarier och ut- bildningar i ämnen kring veterinär- vård och rehabilitering i Sverige och utomlands. Askulterat för många välkända kollegor och drivit ett rehabilitering och konvalescentstall i 11 år. Idag arbetar hon med kiro- praktik och rehabilitering av hästar, ambulatoriskt och som konsult på ett flertal veterinärkliniker, föreläser kring friskvård och rehabilitering av häst och kommer nästa år att vara lärare på YH programmet Equitera- peut, Campus Nyköping. men att jobba med sjuka hästar... Var det verkligen det jag ville? Jag hade tidigare arbetat för en ama- törtränare inom travet som också arbe- tade som equiterapeut vilket hade fått upp mina ögon för träningslära och prehab. Med egna galoppörer i stallet där hemma så började jag fundera kring att utbilda mig vidare till något annat, något ”mer”. Och där tog det stop. Det här är i slutet av 90-talet och då såg marknaden helt annorlunda ut. Utbudet av utbildningar var skralt, så jag gick de få massageut- bildningar och kurser jag kände var rim- liga och tillgängliga. År 2000 inledde Poliklinikavdelningen på Helsingborgs Regiondjursjukhus ett samarbete med Equiterapeut Lars ”Jep- pe” Jeppsson. Jag såg möjligheten att gå i lära hos en mycket etablerad terapeut i Lars och såg till att gå bredvid honom de dagar han var på polikliniken. Jag fort- satte så i sju års tid och är honommycket tacksam för allt han har lärt mig. Mycket kan du läsa dig till. Men att få skugga någon med så många år av praktisk erfarenhet är obetalbart. Auskultation som ett medel för vidareut- bildning har jag haft med mig hela mitt yrkesliv. När jag tittar på den praktiska delen av mitt arbete idag så är den till 80 % ett hopkok av tekniker jag fått till mig av kollegor jag fått äran att följa. Så hur gick det till när det okontrover- siella samarbetet mellan anrika Helsing- borgs Regiondjursjukhus och terapeu- ten, utan veterinärmedicins utbildning, men erkänt praktiskt erfarna Lars Jepps- son inleddes? Som jag har fått det återberättat det för mig så träffades dåvarande chefsveterinär Flemming Winberg och Lars Jeppsson på en tävling i Westernridning. Lars Jeppson berättade om frustratio- nen kring att det var svårt att hitta en veterinär som han kunde samarbeta med, en veterinär som inte bara avskrev honom som ”kotknackare” och ”alterna- tivbehandlare”. Flemming berättade i sin tur om att han sett vad en behandling, motsvaran- de vad Lars jeppsson praktiserarde, kan få för positiv effekt på hästens rörelse- mönster. Att, ibland, stod han där med en patient utan patologiska fynd eller extremitetshälta som ändå rörde sig olik- sidigt och avvikande. Kunde Jeppe kanske tillföra något i de lägena? Den nyfikenheten och viljan att gå ut- anför boxen, det samtalet och ödmjuk- heten blev startskottet till det samarbete mellan terapeuter och veterinärer som vi ser idag. Detta kom inte gratis. Veterinärmedici- nen kan onekligen vara, ofta med all rätt, konservativ. Flemming insåg vikten av att lära sig av varandra, men identifierade också de svagheter, problem som var tvunget att adresseras för att samarbetet skulle lyckas. Vikten av korrekt nomenklatur, journalföring och sekretessbestämmel- ser, men också att lära sig se på hästen utifrån varandras perspektiv. Flemming fick säkert ta en hel del kritik av kollegor och Veterinärförbund. Men han vågade testa, han gick utanför