RAID 2-2023

6 –RAID NR2–2023 Fortsättning på sidan 8 w boxen och stod på sig. Det ska han ha kred för! För idag, 23 år senare, finns det få hästkliniker som inte har någon form av terapeut knuten till sitt ortopediska team. Idag ersätts rehabilitering och be- handling, remitterad av veterinär, av de flesta försäkringsbolag. Nu är det upp till oss att vårda och för- valta detta för våra patienter, hästägare, försäkringsbolag, veterinärer och tera- peuter. Det finns dock områden vi måste diskutera, förbättra. 2008 slutförde jag utbildningen ”Focus on the Equine Spine” i Holland. Jag var den första i Sverige att gå den utbild- ningen och att jag lyckades med detta är något jag är väldigt stolt över för den var verkligen tuff! Utbildningen vänder sig mot veterinä- rer och Djurfysioterapeuter och jag var egentligen inte kvalificerad. Min yrkes- erfarenhet och referenser gjorde att de godtog mig, jag antar, lite på nåder. Min yrkestitel som Leg Djursjukskö- tare vägde säkert tungt. Idag vet jag att utbildningen har skärpt antagningskra- ven, vilket tyvärr gör det svårare för Leg Djursjukskötare att få gå den. Har man dokumenterad erfarenhet inom området rehab, kiropraktik eller liknande så kan man få gå i mån av plats och efter att ha klarat ett antagningsprov. Det är en bred utbildning med för- djupning kring anatomi, fysiologi, neu- rologi och rehabilitering ur ett biomeka- niskt perspektiv. Det är också en mycket praktisk utbildning. Det glädjer mig att se att antalet Svens- ka veterinärer som går den här utbild- ningen ökar då det ger dem fantastiska verktyg vid ortopediska utredningar. Men vad finns det för utbildningsalter- nativ för Leg Djursjukskötare i Sverige? Inom Hästsporten så finns det en upp- sjö av olika utbildningar och titlar. En djungel för djurägare och en djungel för remitterande veterinär. Antalet eftergymnasiala, privata utbild- ningar utan kvalitetssäkring från myn- digheter är många. Spannet av olika titlar och olika kom- petens är förvirrande. Men glöm inte att det är privata vinstdrivande utbild- ningar. Utbildningarna finansieras dessutom av eleven själv, utan rätt till CSN, och med ganska tveksamma möjligheter för att kunna försörja sig efter utbildningen. Det finns mycket pengar att göra på utbildning idag och det märks. Flertalet terapeuter som arbetar på klini- ker eller på remiss från veterinär idag är inte Djurhälsopersonal. Detta innebär att ansvaret för behandlingen och dess effekt på patienten ligger hos remitteran- de veterinär. De flesta veterinärer har en personlig relation med den behandlande terapeuten och känner sig bekväma med det. Men om vi vill fortsätta förbättra oss inom det här området så måste vi se till att det finns möjlighet att vidareutbilda den djurhälsopersonal som finns idag. Rehabilitering är ett brett ämne som bör vara underställt veterinärmedicinen och därför utföras av djurhälsopersonal. På större kliniker ser vi idag Leg Fysi- oterapeuter från humansidan med be- hörighet för att arbeta med djur, och vi har våra Leg Djursjukskötare med spe- cialintresse/vidareutbildning inom Fys/ Rehab. Där har vi lyckats få in personal med adekvat utbildning. Men har vi till- räckligt med utbildad personal för att täcka efterfrågan? I fält ser det annorlunda ut. Hästägar- na har tyvärr en kultur där de ofta väl- jer att först ta ut en terapeut innan de kontaktar veterinär. Djurägarna är oftast inte införstådda med de klara direktiv som djurskyddslagen ger vad det gäller försinkande av veterinärvård om behov finns. Är då inte terapeuten heller det, eller inte kapabel att bedöma om hästen är i behov av veterinärvård då är det häs- ten som får betala priset. Remisser för rehabilitering på anlägg- ningar med vattenband är nästa pro-