RAID 2-2023

8 –RAID NR2–2023 blem. Idag remitteras patienter till vat- tenträning i rehabiliteringssyfte utan att kompetensen hos personalen som utför arbetet med hästen har säkerställts. Ett utförligt individanpassat rehabilite- ringsprogram ska/bör medfölja patien- ten. Vattendjup, upplägg och återbesök på klinik för uppföljning m.m ska ingå. Detta ligger på veterinären. Vissa veterinärer har den kunskapen, många saknar den. Här skulle rehabili- teringsutbildad personal kunna avlasta och även förevisa och följa upp de re- hab-övningar som föreskrivits. Den postoperativa rehabiliteringen på smådjurssidan har kommit mycket läng- re än på häst. Det finns flera praktiska anledningar till det. Storlek på djuret och transport av patienten till klinik, för att nämna några. Men det gör också behovet av att utbilda djurägaren desto större. Vikten av att tid avsätts för att se till att de är fullt införstådda med hur de ska sköta rehabiliteringen av sin häst på bästa sätt fram till återbesök. Se till att de har förstått och utför rehabilite- ringsövningarna korrekt. Här finns det stor utvecklingspotential. Här finns det ett stort behov av djurhälsopersonal med rehabutbildning. Vi har ett ansvar mot försäkringsbolag, djurägare och patient att hålla en hög kvalitet på de remitterade behandlingar- na nu när vi kommit så här långt! Det finns ett ökat behov av kompetens inom rehabilitering av häst inom veteri- närvården. Hur ska vi se till att det behov som fak- tiskt finns för FYS/Rehab-personal fylls med adekvat utbildad personal? SLU och Jordbruksverket, tillsammans med några av den befintliga djurhälso- personalen skulle behöva slå sina kloka huvuden. Skapa förutsättningar för vi- dareutbildning av personal som vill arbe- ta inom rehabilitering av häst. Diskutera efterfrågan och kvalitetssäkra rehabilite- ringskvaliteten av våra veterinärmedicin- ska patienter. Min yrkesroll är i ständig utveckling. På klinikerna tar jag främst emot remittera- de patienter. Ett dynamiskt samarbete med veteri- när. Kliniska och diagnostiska fynd ba- lanseras mot möjliggörandet av så hög grad av funktionalitet sommöjligt under läkningsprocessen. Utvecklingen inom diagnostiken med- för en utmanande learning-curve i frå- ga om fyndens relevans i förhållande till den kliniska bilden. Eventuella fynd, även utan klinisk relevans kan utmana rehabiliteringsupplägget. Jag ser mig själv som ytterliga ett diag- nostiskt verktyg för veterinären att ta till. Mina händer är smärtdetektorer likväl som behandlingsredskap. Jag har ofta längre tid på mig än veterinären för att kunna läsa av patientens reaktioner och lyssna på nyanser i hästägarnas be- rättelse. Genom mina behandlingar hjälper jag till att normalisera hästens rörelsemeka- nik för att optimera läkning, ge förut- sättningar för ökad stabilitet, funktiona- litet och hållbarhet. Så, är jag nöjd med var jag befinner mig yrkesmässigt nu då? Jo, jag gjorde det absolut bästa utifrån de förutsättningar som fanns för att nå dit jag är idag. Hade jag varit ung idag hade jag, utan tvekan, läst till human fysioterapeut. Ut- omlands finns det fantastiska möjlighe- ter för vidareutbildning för fysioterapeu- ter på djur. Förhoppningsvis ser SLU till att fort- sätta utbilda fysioterapeuter för att få behörighet att arbeta med djur. Något annat vore kontraproduktivt. Men glöm inte bort att djursjukvårdar- na! En väl avvägd teoretisk och praktisk vidareutbildning är av största vikt för att kvalitetssäkra rehab-personal inom vete- rinärmedicinen. Att få följa den veterinärmedicinska utvecklingen inom det här området på nära håll och att ha varit med på resan har varit otroligt stimulerande. Idag ar- betar jag på ett flertal kliniker och har bra kontakt med kollegor på andra kli- niker. Alla passionerade och kunniga och måna om att göra ett bra arbete och att fortsätta utvecklas. Låt oss möjliggöra den utvecklingen. Min drivkraft har alltid varit hög och när jag tänker tillbaka på den där 8-åri- ga flickan som drömde om sin gård och sina djur. Då tänker jag att hon kan vara stolt över att hennes drömmar, i mångt och mycket, har förverkligats. Jag älskar mitt arbete. Min väg var inte rak. Den var, och är, krokig och alldeles alldeles underbar... Jessica Larnö, Leg Djursjukskötare