2023 – NR 3/4 RAID – 5 har vi inte ondgjort oss i fikarummet över de där djurägarna som hellre litar på Dr Google än på oss, som de ändå betalar pengar för att träffa? På ena sidan står djursjukvårdspersonalen med all sin kunskap och erfarenhet och på andra sidan står en djurägare, allt som oftast till brädden fylld av känslor och som helst av allt skulle vilja vara någon annanstans. Båda vill i grund och botten samma sak – att djuret ska bli friskt, eller åtminstone symptomlindrat. Och för att detta ska ske krävs ett samarbete. För en framgångsrik behandling krävs ett ömsesidigt förtroende. Som väl är upplever vi betydligt oftare situationer där djurägare är tacksamma för vår kompetens och där det finns en tilltro till att vi vill deras och deras djurs bästa. Men hur lätt är det att samarbeta i de fall där vi upplever oss ifrågasatta eller när djurägaren vill diktera hur vi ska utreda och behandla deras djur? Låt oss vara ärliga med att det är något av det mest utmanande vi ställs inför, långt mycket mer utmanande än att få in den där venkatetern i det sytrådstunna kärlet på den dehydrerade kattungen. Men jag vågar påstå att det går, om vi bara vet hur vi bäst går till väga. Kärnan i den kliniska kommunikationen är att vara medveten om vilken effekt man vill uppnå på den man pratar med, i vårt fall djurägaren. När vi vet vilken effekt vi söker så kan vi anpassa vår kommunikation och använda de kommunikativa verktyg som med störst sannolikhet kommer att ge önskvärd effekt. Det här kan i teorin låta enkelt – om vi har en verktygslåda full med kommunikationsverktyg, så är vi rustade för att möta alla typer av djurägare i många tänkbara situationer. Utmaningen ligger i att vi ibland rent instinktivt vill göra precis tvärt emot vad vi borde göra för att uppnå den där effekten. Vi vill helt enkelt använda ett annat verktyg än det som statistiskt sett fungerar bäst. Låt oss ta den frustrerade djurägaren som väntat flera timmar på akutmottagningen med sin hund med brusten analsäcksböld och högljutt anser att nu måste det faktiskt vara deras tur. Där ligger det väldigt nära till hands att direkt börja förklara för djurägaren varför denne fortfarande väntar. Det finns helt enkelt sjukare djur som behöver få vård före. De som arbetar på akutmottagningen gör så gott de kan för att hjälpa så många som möjligt och eventuellt kommer ett tillägg om att djurägaren får tala till oss i en trevligare ton om han eller hon vill ha vår hjälp. För precis så här är det ju – vi jobbar så fort vi kan, sjukast går först och det ingår knappast i våra arbetsuppgifter att bli utskällda för att vi gör vårt jobb. Samtidigt så är det med allra största sannolikhet inte detta som kommer att ha bäst träffsäkerhet när det gäller att få djurägaren att lugna ner sig, acceptera väntetiden och kanske bemöta oss med en mjukare stämma vid nästa omtriagering. Djurägaren befinner sig i ett läge där han eller hon absolut inte vill vara – djuret är akut sjukt och förmodligen kommer det att finnas ett hål i plånboken vid dagens slut. Att sitta på akuten låg med all säkerhet inte i djurägarens plan för dagen. Kanske har det inneburit att vederbörande fått hasta iväg tidigt från jobbet och oroar sig för vad chefen ska säga dagen därpå. Om väntetiden blir lång kommer körningen till barnens fotUtbildning i Jönköping. Utbildning i Linköping.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjQ4NjU=