10 – RAID NR 3/4 – 2024 sparade allt jag kunde för att få hem min hund, och i juni 2017 kunde jag äntligen flyga ner för att hämta honom! Alla som flugit med hund mellan länder, särskilt mellan kontinenter, vet hur fruktansvärt mycket jobb det är med pappersarbete, rabies-titertest, besiktningar och burar. Allt som kunde gå fel på den resan gick fel. Bolaget jag använde för transporten hade gjort fel på papperna och plötsligt var min hund en tik. Sedan var han en kastrerad hane, och på något papper var han grå (han var en svart, okastrerad hanhund…). Flygbolaget hade plötsligt bytt storlek på planet och hans bur fick inte längre plats, så jag fick akut köpa nya flygbiljetter till oss. Jag hade även flugit ner en godkänd bur för att transportera hem Lynx i, men jag hade missat en liten detalj – min unghund hade växt och buren var nu 18 mm för liten, vilket resulterade i ett kaos på flygplatsen och panikköp av en ny bur. Man kan säga att jag åldrades 10 år under det dygnet, men efter många om och men kunde jag hämta ut min hund i Göteborg och åka hem! Då började en period med att träna en galen unghund (de som träffade honom då kan vittna om detta), mer jobb för att betala av lånet jag fick ta för att bekosta hans resa och sen var det ju det där med att bli veterinär… Jag skrev in mig på Komvux för att läsa upp betygen som behövdes för att bli behörig, och mitt liv var plötsligt ett kaos fyllt av skiftjobb, studier och hundträning. Men plötsligt kom en kollega med ett smart alternativ. Han var från Polen och hade jobbat där som professor i många år och föreslog att jag skulle se om jag kunde plugga utomlands. Sagt och gjort, jag började mina efterforskningar under 2018-2019 och kom fram till att Warszawa nog var det som passade mig bäst. Man fick tydligen ha med hunden på lektioner, och allt jag hörde om skolan lät bra. 2019 skickade jag in min ansökan, och ganska snabbt stod det klart att jag med min bakgrund som legitimerad djursjukskötare och mina betyg från Uppsala slapp göra antagningsprovet, och helt plötsligt fick jag besked att jag var antagen till veterinärprogrammet på SGGW i Warszawa, Polen. Jag insåg att jag bara hade två år av studielån kvar att ta ut och utbildningen var 5,5 år, så jag behövde spara pengar. Sagt och gjort, jag slutade jobbet i Jönköping, fick ett jobb på specialistdjursjukhuset i Helsingborg och flyttade in med min mamma i Malmö för att spara in på kostnader. Jag började i Helsingborg i december 2019, men efter ett par månaders pendling var det inte ekonomiskt hållbart. Jag behövde spara mer. Jag fick ett jobb på Öresunds Veterinärklinik i Vellinge och jobbade mycket med ortopedi då de precis startat upp en ortopedimottagning. Jag skulle börja i Polen i oktober 2020, och planen var att flytta i augusti för att hinna vänja mig och hunden vid detta helt nya liv. Men vi alla vet ju hur bra 2020 gick. Pandemin lamslog världen, allt var osäkert och det var inte ens bestämt om skolan skulle hålla öppet. Jag hade ett tufft beslut att ta – skulle jag chansa och flytta utomlands i en global pandemi för att jaga en barndomsdröm, eller skulle jag jobba kvar hemma tills allt lugnat sig? De som känner mig är inte ett dugg förvånade över att jag sa ”Vi kör!” Sagt och gjort så anlitade jag en firma för att hitta en lägenhet till mig och hunden, hyrde flyttfirma och packade in mig och hunden i bilen för att flytta till Polen, mitt i en av de osäkraste perioderna i vår livstid. Självklart hände lite småsaker på flyttdagen, för inget kan gå smidigt i mitt liv. Som att precis när jag sagt hejdå till min mamma och skulle starta bilen för att köra mot detta enorma äventyr, så hade bilbatteriet dött. Det var en söndag, så jag fick akut ringa ut en bärgare för att byta batteriet. Snacka om antiklimax! Men vi kom iväg och hann med färjan, och jag påbörjade ett nytt kapitel som veterinärstudent i Polen. Att studera i Polen var en annorlunda och intensiv upplevelse. Jag lyckades tenta av många kurser och tillgodoräkna mig en del, så på nio månader hade jag klarat av årskurs ett, två och tre. Det var en kaotisk mix av lektioner, praktik med kossor, anestesi och, av någon anledning, väldigt många höns. Trots frustrationen tog jag mig igenom det, tack vare stödet från Warsaw International Triathlon Club (WITC). Den här gruppen blev min familj i Polen, och vi tränade, simmade, sprang och festade ihop. Utan deras pepp hade jag nog inte orkat. Mitt under utbildningen så bröt kriget i Ukraina ut, och bomber släppts 4-5 timmar från min dörr. Jag stod och valde mellan vad jag visste jag behövde göra, och risken att jag skulle kugga mina tentor om jag gjorde det, men återigen så sa jag ”Vi kör”, packade in hunden och en vän i bilen och körde mot Ukraina, vi evakuerade folk och hjälpte till där det behövdes. Detta blev starten på en enorm insats där mina vänner och folk jag knappt kände hjälpte mig Bandet jag delade med Zaheli var magiskt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjQ4NjU=