2024 – NR 3/4 RAID – 11 sprida budskapet och samla in pengar och saker som behövdes och under de närmsta veckorna åkte jag ner till Ukraina 10 gånger, med allt från antibiotika och bandagematerial, till hundmat och kläder. Jag kan säga att det inte var lätt att samtidigt fokusera på hästmedicin, fölbehandlingar och att hinna till alla obligatoriska moment på universitetet, men det gick ju det med, skam den som ger sig! Och jag är glad att jag kan säga att jag återigen följde den där ibland lite irriterande rösten inombords, som lägger sig i mitt liv, trots att jag var rädd för eventuella konsekvenser. Under utbildningen har jag arbetat både online som sköterska och remisskoordinator, men jag har även spenderat somrarna på olika kliniker. Sommaren 2021 jobbade jag fortfarande i Vellinge som sköterska med fokus på ortopedi. År 2022 landade jag i Växjö, där jag jobbade som akutsköterska och njöt av den småländska naturen. Sommaren 2023 gjorde jag min TF sommar som veterinär i Sandefjord, Norge, på Evidensia. Där tog jag mina första stapplande steg som veterinär under fantastisk handledning och med stöd av mina kollegor. Jag njöt av den norska naturen och knöt nya kontakter. År 2024 tog jag examen som Veterinär, med distinction, från SGGW efter bara tre år. Äntligen hade jag uppnått min dröm om att bli veterinär, och världen låg nu för mina fötter, eller ja – världen och 1 miljon i studieskulder hos CSN, men vem räknar? Jag tog jobb på Orust som veterinär och jobbade på en liten klinik i Varekil. Men efter sex månader saknade jag akuten, tempot och de större fallen, vilket ledde mig till att söka mig tillbaka till Växjö och börja arbeta som akut- och poliklinikveterinär. Jag trivs väldigt bra som veterinär, men vissa dagar saknar jag att vara sköterska. Det är inte alltför sällan som jag smyger mig till att ta ett blodprov eller köra labbmaskinerna – jag saknar verkligen den biten av jobbet. Jag älskade båda mina jobb, och att jag blivit veterinär innebär inte att jag inte ville vara sköterska. Jag ville bara göra båda sakerna, och jag tror och hoppas att det gör mig till en bättre veterinär för mina patienter och till en bättre kollega. Planerna framöver är många och lite diffusa. Jag har siktet inställt på att jobba med vilda djur, men vägen dit är lite krokig. Just nu lär jag mig tyska för att eventuellt ta ett jobb i Hannover nästa år innan jag svänger av mot vilda djur igen. Genom alla dessa galenskaper, resor, utbildningar och kurser, har jag ständigt haft min svarta (inte längre så lilla) afrikanska hund vid min sida, och trots att det gett mig gråa hår, kostat mig massor med tid för att jag behöver köra överallt istället för att flyga och tvingat mig till kreativa lösningar, så ångrar jag inte en sekund att han varit med mig genom allt detta. Jag har visat honom världen, han har bestigit berg i Norge, lekt med en giraffkalv i Sydafrika, vandrat i Sverige, sprungit i Polska skogar och varit med mig på nästan alla föreläsningar på universitetet samt på alla mina olika jobb. Jag kunde inte bett om en bättre äventyrskompis än honom, och jag är så glad att vågar vägar korsade där på den sydafrikanska landsbygden 2016! Att jobba på så många olika kliniker, med så många olika människor i olika länder, både inom och utanför Europa, har gjort mig väldigt anpassningsbar. Jag har sett saker jag gärna tar till mig i mitt framtida jobb, men även saker jag vet att jag aldrig vill se eller utföra igen. Jag har fått möjlighet att se hur de olika rollerna fungerar i olika länder. Till exempel vill jag nog säga att sköterskor i Norden gör otroligt mycket mer än sköterskor i Polen. Generellt en stor skillnad på Polen och Sverige är synen på avlivning, här i Sverige ses det som ett alternativ och ibland även ett bra alternativ, medan det i Polen är ganska tabu enligt mina erfarenheter. I Sydafrika har man, där jag har arbetat, betydligt färre resurser, oftast ingen sköterska och veterinärerna jobbar helt själv med allt från labbutrustning, till blodprovstagning och anestesi. Och jag har även märkt att anestesi i Norden ofta är ett sköterskejobb, medan utomlands är det endast veterinärerna som söver och övervakar! Där finns nog inget rätt eller fel med hur de olika länderna fungerar, och jag tar med mig lite av varje från mina olika erfarenheter och bygger den typen av veterinär och kollega som jag vill vara. Min passion har tagit mig på många sidospår, men siktet är och har alltid varit att få jobba med avancerad smådjursvård, en och annan ko och get kanske, men huvuddelen av min tid hoppas jag få spendera med världens vilda djur. Jag hoppas vi ses därute någon gång, och kom ihåg: sidospår är inte dåliga – de breddar din kunskap! Filippa Hertzberg Zaheli och jag. Jag påresande fot.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjQ4NjU=