8 – RAID NR 3/4 – 2024 Jag har alltid älskat djur, och det har jag min mamma att tacka för. Men hon hade nog uppskattat om jag hade hållit mig till ”normala” djurslag, i alla fall de morgnar när vi gick till min dagmamma och jag prompt skulle klappa alla spindlar som satt på staketet. Jag tror kanske att spindlarna hade uppskattat lite mindre kärlek också. Jag kommer ihåg att jag hade en sån där ”Mina vänner”-bok där man skulle fylla i allt från favoritfärg till vad man ville bli när man blev stor. I min stod det ”veterinär” från det att jag var 4-5 år. REPORTAGE Jag växte upp i Malmö city, det var bara jag och min mamma och vi hade ingen bil. Men vi spenderade ändlösa timmar i Pildammsparken, där vi tittade på ankor och fåglar och hon lärde mig om djur och natur. När jag var åtta år fick vi hem två ankungar av parkägaren, som snabbt döptes till Tuffsan och Dunungen. De var med i ett utsläppningsprojekt men behövde lite extra kärlek sina första veckor i livet. Det var starten på ett liv dedikerat till att rädda djur. Jag har släpat hem ankor förlamade av alger som fick vattengymnastik i badkaret tills de kunde släppas ut, och när jag var tonåring började jag bli involverad i Sveriges hemlösa katter och satt i styrelsen för ett katthem. Under min tid där hittade vi hem till över 600 katter, och jag blev ännu mer säker på att min plats i världen var bland djuren. Gymnasiet var tufft, och jag är inte ett mattesnille. Jag bytte från naturvetenskapliga linjen till samhällsvetenskapliga programmet (Social Science) på engelska, och trots riktigt bra betyg hade jag inte behörighet att söka in till veterinärprogrammet i Uppsala. Så jag tog några gap years och jobbade som bartender på Finnlines, städare på FRÅN MALMÖ TILL SAVANNEN – JAKTEN PÅ EN VETERINÄR DRÖM Bilder: Filippa Hertzberg
RkJQdWJsaXNoZXIy MjQ4NjU=